Om boken: år / Han älskade verkligen att reparera gamla orglar. Är fatorgan någonsin nya? - frågar du. Nej, det gör de inte. Dock som orgelkvarnar. Och han älskade också att spela dem. Ja, precis så, klädd i sjaskiga kläder, i en skrynklig, besvärlig hatt, mest liggande på trottoaren, under samma tidtuggade skor som han själv, stående i hörnet av den bländande neon och ändå ändlöst mörka gatorna i en öronbedövande , öronbedövande , döv för allt, staden, stående, förbi massorna av animerade skyltdockor som rasar genom den, kallar sig människor, men vad som helst! - som uppriktigt betraktar sig själva som sådana.